The following text is from my old blog which I wrote in Swedish. Since this lady is way to lazy to translate old stuff, I below present the original text in its original language.

Dags att ta tag i recensionsdelen på denna site, och varför inte göra det med monsterfilmernas superstjärna Godzilla, som fått en ny härlig film att vråla loss i.

Nåväl… Observera att det kommer bli en del spoilers nu!

Filmen blundar inte för sitt arv, det är klart redan efter drygt fem minuter av filmen när man får se familjen Brodys hem. Även om de är en amerikansk familj bosatt i Japan lyckas de pricka in mycket stora mängder stereotypiska japanska föremål. Självklart har de många rispappersväggar, går runt barfota hemma, kör en japansk familjebil (modell större, de är ju trots allt amerikaner) och har till och med en Maneki-neko-katt ståendes på ett bord. Men det stör inte, tvärtom! Det är lite gulligt att de ansträngt sig så.

Idyllen förstörs dock snart av en olycka i ett kärnkraftverk där mamma och pappa Brody arbetar, såklart med konsekvensen att mamman dör dramatiskt. Här sås det första fröet av den egentliga storyn – vad orsakade olyckan?

Ett hopp 15 år framåt i tiden och vi får nu bekanta oss ytterligare med filmens egentliga huvudperson, sonen Ford Brody, som nyss hemkommen från ett icke namngivet krig tvingas hjälpa sin far som fängslats efter olaga tillträde till kärnkraftverksområdet. Han letar givetvis efter olycksanledningen fortfarande. Ford, något mähäigt spelad av Aaron Taylor-Johnson, kunde väl inte direkt fått ett mer amerikanskt namn heller, men det hör inte riktigt hit, även om det hela blir lite komiskt.

Efter lite argumentation fader och son emellan beslutar de att tillsammans på nytt bege sig till kraftverksområdet och gör där en oväntad upptäckt: det avspärrade området sprudlar av liv! De smyger dock runt en del först, och här bjuds på lite fan-service i form av ett terrarium med namnskylten Mothra på. Fin touch måste jag säga. De båda blir dock snart upptäckta och infångade.

”Av Godzilla?!” tänker du kanske nu, men nej, av militären såklart.

Där råder febril forskningsverksamhet kring ett upptäckt föremål som pulserar ut energi på ett sätt som snart känns igen av såväl pappan som tittaren – samma sak håller på att hända igen som då vid olyckan 15 år tidigare. Forskningen leds av Dr. Ishiro Serizawa, faktiskt briljant spelad av Ken Watanabe. Man skulle kunna tro att han faktiskt arbetat inom forskning en gång i tiden, så bra bär han upp den obligatoriska vita rocken.

Snart därpå brakar hela h-vetet lös när en stor varelse kläcks ur föremålet. ”Godzilla, nu då?!” undrar du? Nej.

Som du märker redan är det något som saknas i filmen Godzilla från 2014. Närvaron av Godzilla. Jag återkommer till detta mot slutet av den här recensionen.

Den stora varelsen kämpar sig fri från anläggningen, stadigt beskjuten av militären som styr operationen (vilka annars?) och explosioner och pyroteknik värdiga en Michael Bay-film bränns av. Monstret beger sig iväg på jakt efter mer radioaktivt material – som är den främsta födokällan för den så kallade MUTO’n (Massive Unidentified Terrestial Object). Namnet blir dock löjligt missvisande väldigt snabbt då varelsen kvickt fäller ut gigantiska vingar och flyger iväg.

Snart märker man av att ytterligare två stora varelser börjat röra sig i området – en till av samma art och även en annan. ”Godzilla?!!” Japp, monsterkonungen själv har nu fått göra ordentlig scendebut i filmen. Visst, han var med i korta arkivklipp i början av filmen, men detta var nog mer för att publiken inte skulle tro att de satt sig i fel biosalong än något annat.

Ska inte avslöja mer om handlingen nu, mer än att atomladdningar får en betydande roll i det hela – och det faktum att Ford ”råkar” vara bombexpert, lägligt nog.

Vad tyckte jag då om filmen?

Kort svarat: Helt okej.

Känner dock att jag bör utveckla det där. Den absolut största bristen i den här monsterfilmen är avsaknaden av titelfiguren. På över två timmars längd kan man tycka att alla monsterälskare borde få sin beskärda del av den japanska original-kaijun, men icke. Här tappade manusförfattaren nog bort sig lite, då Godzilla själv inte har mer än kanske 15 minuters skärmtid. Detta gjorde mig helt klart besviken, då jag faktiskt ville se en film med/om Godzilla – inte ett drama om problemen mellan far och son.

Hur som helst.

Filmen sätter den hemska amerikanska Godzillafilmen från 1998 i totalt mörker då Godzilla faktiskt både ser ut, låter och beter sig som sin japanska förlaga. Ryggtaggarna är där (effektfulla i scenerna där Godzilla simmar strax under ytan), vrålet sitter som en smäck, och den berömda atomandedräkten är på plats (vilket fick ett antal mindre pålästa biobesökare att fnissa till).

Jag är nöjd ändå, bristerna hos filmen till trots. Godzilla är här, i rampljuset i väst igen. Godzilla är kungen bland monster, leve kungen!

Jag ger filmen 3.5 av 5 atombomber i betyg och lutar mig tillbaka i väntan på den utlovade uppföljaren.