The following text is from my old blog which I wrote in Swedish. Since this lady is way to lazy to translate old stuff, I below present the original text in its original language.

Det har nog inte gått någon förbi att jag skriver låtar. Som låtskrivare hämtar man alltid inspiration från livet i stort, händelser som rört dig som person och givetvis från annan musik. Det är omöjligt att blunda för influenser, de finns där alltid. Alla som sysslar med att skriva musik drömmer om att få till den där perfekta låten, men ytterst få lyckas. Antingen saknas engagemantet, kunskapen, känslan eller något annat som verkligen krävs för att lyckas få alla bitar att falla på plats. Självklart drömmer även jag om att få ihop den perfekta låten som tilltalar tusentals och blir en odödlig hit. Om det händer någon gång i framtiden är omöjligt att sia om, så den som lever får se.

Trots att det härligaste som finns är att få ihop en egen komposition går det inte att komma ifrån att det aldrig är fel att försöka ta en befintlig låt och göra till ”sin egen”. Givetvis pratar jag om covers. Covern är verkligen inte död och det är definitivt inte bara det lokala bandet på after-skin som ägnar sig åt att framföra dessa. Det behöver inte vara brist på egen inspiration eller en ovilja att skriva eget material som gör att man kör på den ”enkla lösningen” i att låna en gammal hit och spela in den på nytt. Se bara på Så Mycket Bättre – mer folkkär coverkavalkad får man leta efter!

Nåväl, vart är jag påväg med detta resonemang?

Jo, såhär är det. Alla låtar går inte att göra covers på! När jag och Sara satt i bilen idag dundrade en specifik låt igång och jag började fundera. Där föddes idéen till detta blogginlägg. Vissa låtar, de är så briljanta – så fulländade – att alla försök att göra dem till sina egna är meningslösa. Vad du än gör är det omöjligt att göra låten rättvisa. Det är fullständigt omöjligt att förbättra dem.

När en cover ska göras är det viktigt att man frågar sig själv ”är det värt att försöka”? ”Har jag något att tillägga?”

Oftast är svaret JA på frågorna ovan.

Men det finns alltså undantag.

Låten jag skriver om är alltså följande:

Låten The Show Must Go On av Queen från 1991 är enligt min åsikt fulländad. Ingen annan kan framföra den som Freddie Mercury. Absolut ingen.

Lyssna på låten en gång till, och tänk på följande:

Detta var den sista låten Freddie Mercury skrev innan han tragiskt gick bort i AIDS. Visst, Brian May gjorde grovjobbet med skrivandet av låten, men han skrev texten tillsammans med Mercury. Låten handlar om kampen mot den dödliga sjukdomen, hur livet för de andra (läs alla andra) går vidare även efter Mercury gått bort. Att all sång som han lade på sången (inte under-/överstämmor givetvis) dessutom lades i en enda tagning innan vilken Mercury svept en fyra vodka blev så klockren är ett bevis på hans enorma talang. Det sägs att han, innan han klev upp till mikrofonen sa

I’ll fucking do it, darling!

Och det gjorde han verkligen, han satte den.

I mina ögon (och öron) är The Show Must Go On en av världens mest fulländade låtar, som jag givetvis skulle vilja göra en cover på.

Men det kommer jag inte göra.

Aldrig. Någonsin.

Låten är för bra för mig, för någon annan.

Med dessa ord avslutar jag detta blogginlägg. Lyssna på låten en gång till, och känn in känslan av att veta att det är slut, att livet är över men ändå ge allt. För det är inte över, det tar aldrig slut. Så länge andra människor finns kvar och minns, så finns det inget slut.